Husvagn – dröm eller mardröm

Klockan 06:30 en lördagsmorgon i mitten av juni. Sitter på en brygga, dinglar med benen och håller krampaktigt i ett metspö. Kikar ner på ett stim med spigg och väntar på att de STORA fiskarna ska dyka upp. Eller väntar gör jag kanske inte. Hoppas snarare att de INTE ska dyka upp. Det blir ju ganska jobbigt med en massa fisk att rensa och steka. Fast det är klart sonen skulle bli stormförtjust så det skulle nog vara värt allt besväret.

Havet glittrar förföriskt och allt känns väldigt fridfullt. Undrar om det är den här känslan som kan infinna sig när man campar i husvagn. Håller tummarna för att det är det. För i så fall kommer jag att gilla det. Gå upp i gryningen varje dag, rulla ut yogamattan på en brygga och slå sig ner med en kopp kaffe samtidigt som solens tidiga strålar letar sig ner genom ozonlagren. Det låter som en utopisk dröm. Men vi får väl se vad som händer. Än har vi varken husvagn, resplan eller någon aning om hur det kommer att bli.

Det kanske blir trångt, varmt, irriterande och hemskt på alla sätt som finns. Sonen argare än vanligt, Stora F virrigare än vanligt och jag skräckslagen för alla människor runt omkring. Maten vidbränd och halvrå för att vi inte har tid att vänta på att glöden i grillen, åskan som dånar och blixtrar och regnet som öser ner. Eller så är alla campingplatser fulla och vi får vända hem och slå läger hemma på tomten samtidigt som vi möter grannarna i deras supersnygga husbil som de ska köra ner till Medelhavet med och vara borta i sex veckor. ”Man skulle ha husbil, det är en sån härlig frihetskänsla” hör jag Stora F säga drömmande medan vi backar upp vår husvagn på garageuppfarten.

Nej, nu gäller det att sätta på den inre pepptalken. Det kommer att bli superbra! Vi kommer fixa det här, trots alla motgångar och medgångar vi möter. Ja, när vi väl kommit över den första – att införskaffa körkortet så att vi över huvud taget kan dra en husvagn av normala mått.