Sorgligt avslut på påsken

Tomt och ödsligt. Ingen kisse i fönstret som vilar huvudet i blomkrukan. Ingen som hälsar när man kommer hem och aldrig mer får jag möta de där kloka gröna ögonen som säger så mycket utan ett endaste ord.

Ja, påskhelgen fick ett ritkigt sorgligt avslut. Vår kära Findus lämnade oss. Det gick så fort och vi var inte alls beredda på att vi kunde minsta vår älskade katt. Vi hade precis bytt till oss en ny husvagn som vi skulle låta honom inspektera och bo in sig i. Men det blev inte så. Han kom inte hem till oss som det var tänkt. Veterinären skulle ju bara fixa det där men det hjälpte inte vad de än gjorde. Och till slut gick det inte längre. Han hade drabbats av njursvikt och i onsdags kom det där samtalet som ingen djurägare vill ha: veterinären som ringer och säger att det bästa är att låta honom somna in och slippa plågas mer.

Trädet blir vårt minne

Ikväll hämtade jag honom. Jag fick honom i en vit liten kista. Vi begravde honom i trädgården. Plockade lite fina blommor och strödde lite kattmat på kistan. Sen planterade vi ett litet träd med lite blommor runt om. Det blev ett fint avsked, om än väldigt jobbigt. Attans att man ska fästa sig så vid djur.

Därmed har tomheten kommit på riktigt. Hemmet känns inte som något riktigt hem utan Findus. Han gav liksom liv, lekfullhet och värme till ett hus som nu bara känns kallt och ödsligt. Glädjen över den nya husvagnen kom också av sig. Jag får berätta mer om den i ett annat inlägg istället. Nu ska jag gå och lägga mig och sova. Känner mig helt slut efter alla dessa tårar och känslor som bökat runt i kroppen.

Ha det gott och ta hand om er och era kära.